Studiehandledning

Historik över UFO-fenomenet

En översikt över UFO-fenomenet
Definition av fenomenet

När Du frågar någon om de anser att UFO existerar, får Du ofta till svar; "UFO? Ja, jag tror att det finns liv på andra planeter". Det anmärkningsvärda är att så fort man talar om ämnet, hänvisar många omedelbart till den utomjordiska hypotesen. I själva verket finns det många fler teorier. Vissa har istället hakat upp sig på den förstnämnda och är inte öppna för någon annan möjlig förklaring. Det har till och med gått så långt att närmast religiösa samfund bildats där man tror på rymdmänniskor och deras budskap istället för en traditionella gud.
Under lång tid har människor sett märkliga tingestar i skyn vilka vetenskapen än i dag inte lyckats förklara. Bara i Sverige finns det drygt 13.000 rapporter på Arkivet för UFO-forskning (AFU) i Norrköping. Av de undersökta rapporterna kvarstår cirka 5 procent, vilka har fått benämningen UFO som står för Unidentified Flying Objects - Oidentifierade flygande objekt.

Fenomenet har rapporterats från alla kontinenter där alltifrån låg- till högutbildade personer som piloter, astronomer och militärer, har gjort observationer. Men de som vill påvisa deras existens genom att hänvisa till det stora antal rapporter som finns är ute på fel spår. Detsamma gäller dem vilka bestämt hävdar att alltsammans är hjärnspöken, bluff eller naturliga fenomen. Istället gäller det att kvalitativt bestämma de olika rapporternas värde genom djupundersökningar.
I USA får man in runt 900 UFO-rapporter till olika myndigheter och organisationer årligen. Det kan jämföras med de mellan 300-500 rapporter som UFO-Sverige tar emot varje år.

Kännetecken
Ett UFO är någonting som man efter undersökning av observationen inte kan förklara som ett naturligt fenomen såsom flygplan, planeter, satelliter och dylikt.

Teorier
Vad finns det för teorier om vad det hela rör sig om? Vi återknyter bekantskapen med J. Allen Hynek. Han har efter sina undersökningar kunnat framlägga möjliga förklaringar på var UFO-fenomenen kan vara för någonting. Samtliga fall kan däremot ännu inte placeras under en och samma av följande hypoteser.
Det finns inte någonting som tyder på att UFO:n skulle vara verkliga, det vill säga antingen är det påhittat i syfte att skoja, bedra eller rena rama fantasier. Trots detta faktum finns det anledning att intressera sig för vad som påverkar oss i en sådan riktning.

Utländska eller inhemska militära experimentvapen vilka opererar i skymundan utan att offentligheten får veta någonting. Hynek anser visserligen att den här teorin verkar ologisk eftersom ingen stat tycks vilja ta en sådan risk att utöva militära provskjutningar över ett annat lands luftrum. För övrigt är det mycket svårt att lyckas med att tysta ned liknande experimentverksamhet under så pass lång tid som det är frågan om här. UFO kan vara okända rymdskepp någonstans från världsrymden. Inga säkra indikationer finns dock för att det skulle förhålla sig så men å andra sidan finns det heller inga motbevis för den hypotesen. Inga klarlägganden här heller alltså.

Det finns chanser att hittills oupptäckta naturfenomen skulle kunna spela oss ett spratt. Det finns även andra funderingar över ursprungskällorna för oidentifierade flygande föremål. Nämnas kan exempelvis; tidsresenärer ifrån vår egen framtid, besökare ifrån andra dimensioner, farkoster hörande hemma i havet, eller inuti jorden med mera. Samtliga förutsätter någon form av intelligent styrning.

UFO - ett naturfenomen?
Många forskare anser att fenomenet i själva verket hör hemma i naturen. En del av gåtan kan alltså vara ett "påhitt" av vår egen planet. Man vill försöka visa hur lätt det är att felbedöma olika saker. Det finns uppdelningar på även detta område. Man kan göra en så kallad enkel felidentifikation, fritt översatt från engelskan (simple misidentification), då alltså ett känt föremål iakttas men däremot inte omedelbart kan identifieras. Om exempelvis någon observerat en planet eller stjärna i tron att det var ett UFO kan man hänvisa till den här kategorin.
Observatören kan också göra en komplicerad felidentifikation (complex misidentification) som berör dem som sett naturliga objekt under ovanliga förhållanden såsom linsformade moln längs horisonten, större fåglar under flygning i mörker och upplysta underifrån, samt irrbloss (även kallade "lyktgubbar", ett sorts ljusfenomen). Slutligen den extraordinära felidentifikationen (extraordinary misidentification) där det gäller observationer av naturligt mycket sällsynta händelser (sådana tas upp nedan). De tre uppräknade kategorierna kan ge naturliga förklaringar till många UFO-rapporter. Allting som vi kan se på himlen är inte alltid vad det tycks vara vid första ögonkastet. Philip J. Klass, känd UFO-skeptiker och författare, såg en möjlig lösning till många låghöjds-UFO, nämligen att de kunde vara självlysande klot av plasma som under speciella förhållanden kan tyckas som någonting oförklarligt. Det här fenomenet brukar kallas klotblixt och det dröjde ända till dess att en sådan flög in i ett rum där vetenskapsmän satt och förnekade dess existens, innan det accepterades.

Urladdade elektriska koronor från kraftledningar passade väl in på beskrivningar av flertalet UFO-fall, tillade Klass. Än i dag finns det inga riktigt erkända teorier över hur dessa klot av plasma blir till. De beskrivs oftast som gula och skinande med kort livslängd och kanske uppåt en meter i diameter. Vissa har uppskattats till hela 20 meter stora. Teorin om koronor som laddar ur lades fram av Mankin och Callahan i deras tidning om hur insektssvärmar kan te sig likt glödande UFO:n. De båda herrarna hade en hypotes om att när svärmarna flyger igenom starka elektriska fält, kan de blossa upp varpå de iakttas som UFO:s. Mankin och Callahan hittade fall som skulle kunna klaras upp tack vare deras efterforskningar.

Det anses trots allt att sådana tillfällen då detta inträffar måste vara ganska sällsynta. Man har endast gjort tester i laboratorier än så länge, så inget säkert svar finns på om detta skulle kunna inträffa på liknande sätt i naturen. De rapporter man hänvisat till, Uintah-händelserna, var alltså ett flertal incidenter, där alla tyvärr inte kunde förklaras på samma sätt. Vid tidigare undersökningar hade andra mer skeptiska forskare redan lagt fram lösningar på iakttagelserna där. Enligt dem hade observatörerna helt enkelt misstagit sig på helt vanliga felidentifikationer såsom flygplan, stjärnor eller andra kända objekt. Endast en liten del av fallen kan ha rört sig om glödande insektssvärmar.

The Tectonic Strain Hypothesis (TSH)

Michael Persinger, till yrket fysiologisk psykolog vid Laurentian University i Ontario i Canada, skrev i tidningen Perceptual and Motor Skills en artikel om sambanden mellan seismisk aktivitet och UFO-rapporter. I hans dokumentationer fanns statistik om växelförhållandet mellan jordbävningar och UFO-rapporter i vissa områden. Klara indikationer tydde på att det fanns samstämmigheter i jämförelserna. Antingen innan, medan eller efter iakttagelser av UFO, verkade det inträffa jordbävningar. Av detta kunde Persinger klargöra att:
I berggrunden i jordens inre råder högt tryck,
Under tryck avger berggrunden elektromagnetisk strålning
Strålningen kan förflytta sig till jordytan,
Då strålningen uppenbarar sig ovanför marken kan den uppfattas som en glödande massa av ljus,
Ljuset observeras i tron att det är ett UFO.

Hur man uppfattar ljuset är beroende på vilket avstånd observatören befinner sig. Kommer man närmare börjar vissa detaljer att urskilja sig. Det finns uppgifter om att folk sett öppningar, olika ljus eller kupoler i plasman. Persinger påstår också att på grund av de starka elektromagnetiska fälten, kan plasman även påverka iakttagaren rent psykologiskt genom att man kan tycka sig höra röster, kommer i kontakt med utomjordingar och dylikt. Det kan i sällsynta fall gå så pass långt att då man vistas för nära plasman, skulle man kunna drabbas av epileptiska anfall, blackouts eller i värsta fall dödas av den elektriska strömmen.

Teorin har visat sig fungera i laboratorium sedan Brian Brady med hjälp av borrkärnprover som satts under extremt högt tryck frambringade minutlånga gnistrande ljus precis före brytningen. Ute i naturen antogs att detta spektakel kunde anta större former än i laboratoriet därför att det givetvis finns mer berg och därmed starkare krafter kom i rörelse. Det finns flera som funderar över det här sambandet. Den engelske ufologen Paul Devereux skrev i sin bok "Earth Lights" om UFO-fall som inträffat nära geologiska förkastningar i hans hemland. Han poängterade att det var mer än en tillfällighet att allt det här inträffat. Det var ju inga problem att åstadkomma "UFO" av den här sorten i laboratoriet, problemet var bara att lyckas hitta samma fenomen ute i naturen.

Fortfarande kan det inte bevisas att en jordbävning producerar ett UFO men man kan gott och väl anta att det finns underjordiska spänningsfält, som både UFO-fenomen och jordbävningar ibland har gemensamt. Spänningsfältet kan samtidigt ha den förmågan att hopa sig först efter en lång tid efter jordbävningen och skulle rent statistiskt kunna orsaka UFO-rapporter, även om de inträffat flera månader före eller efter den speciella seismiska aktiviteten. Ett sådant samband skulle möjligen vara något svårare att bevisa. I vetenskaplig litteratur skrivs det då och då om att elektromagnetisk strålning bildas när berggrunden är under tryck. Dock verkar strålningen variera kraftigt från fall till fall. Skaparna av TSH hävdar själva att det inte finns några slutgiltiga bevis på att spänningsfälten verkligen existerar. Man kan inte påstå att alla UFO-rapporter kan orsakas av jordbävningar. Det här är händelser som är tämligen sällsynta eftersom de också förutsätter att seismisk aktivitet pågår någorlunda lokalt. Det finns fall som är mycket problematiska att reda ut och ter sig därför för oss som något övernaturligt. Det finns med all säkerhet andra ännu oupptäckta naturfenomen vilka skulle kunna bidra med svaren till fler mystiska observationer.

Flygande tefat
Nu har vi tittat lite på kännetecken, definitioner och några teorier av fenomenet. Låt oss fortsättningsvis gå igenom var, när och hur det hela började en gång och vad som har kommit att bli en av de största gåtorna i modern tid. Vissa är av den åsikten att UFO är ett mycket ungt fenomen och vidare hävdar de att det verkligen uppkom 1947 då Kenneth Arnold såg de klassiska flygande tefaten studsa över horisonten.
Vi ska också gå in på hans iakttagelse men först ha klart för oss att det finns människor som observerat liknande saker före 1947, men då kallade man dem eldsprutande solar, brinnande sköldar eller flygande kors, istället för vad som i dag hade beskrivits som "metallglänsande diskus med blinkande lampor". Med andra ord formar sig observationerna efter den tid människorna lever i där man försöker hitta kända ting och referensramar att likna föremålen vid.

Kenneth Arnolds observation
Ett plan hade försvunnit och privatflygaren Kenneth Arnold hjälpte till med att söka efter det. Planet antogs ha störtat i Cascade Mountains i nordvästra delen av delstaten Washington i USA. En belöning på 5. 000 dollar hade utfästs till den som kunde hitta vraket. Det var tisdagen den 24 juni 1947. Arnold flög i närheten av Mount Rainier då någonting blixtrade till i periferin varpå han riktade blicken mot nio skimrande, halvmånformade föremål vilka färdades med uppskattningsvis över 2. 000 kilometer i timmen. Förutom den otroliga hastigheten flög de på ett mycket märkligt sätt. Det var som om någon hade kastat iväg dem likt "tefat som kastas över vattnet". Därav namnet flygande tefat. Anmärkningsvärt är att begreppet flygande tefat inte betecknade formen av ett tefat utan istället på vilket sätt de rörde sig. Kenneth Arnold kunde se att solen reflekterade sig i föremålen. Det objekt som flög först liknade en mörk månskära och de efterföljande åtta var mer platta.

Efter två och en halv minut såg den nyfikne åskådaren dem försvinna över de omgivande bergen. På senare tid har det dock spekulerats om det inte var så att Arnold egentligen tagit fel på en formation av flygplan. Objektens hastighet anses även den som grovt överskattad. Dagen efter iakttagelsen berättade han alltsammans för tidningen East Oregonian. Några dagar senare myntade en reporter själva begreppet flygande tefat, men ordet tefat har använts så tidigt som 1878 då Denison Daily News den 25 januari publicerade en händelse vilken inträffat tre dagar tidigare. Där stod att ett "stort tefat" hade flugit över bonden John Martin och tidningen menade att vittnet var mycket trovärdigt. Kenneth Arnold var ingalunda ensam om observationer av diskusar. Samma datum, 24 juni 1947, gjordes sammanlagt 18 andra iakttagelser i nordvästra USA. Ända sedan april samma år hade folk sett silvriga diskusar i övriga delar av landet. Däribland Colorado, Georgia och New Jersey. De blev dock uppmärksammade först efter Arnolds observation.

Äldre observationer
Det finns gott om iakttagelser av märkliga föremål gjorda långt innan 1947. Man kan faktiskt gå så långt tillbaka som då människan lärde sig skriva. I Sahara finns målningar i klippor som är mycket gamla och visar tefatsliknande objekt. Det svåra med äldre observationer är att det är svårt att kontrollera fakta i fallen. Det kan vara problem nog med iakttagelser som endast är några dagar gamla. Därför kan vi inte dra några säkra slutsatser om historiska fall.

På 1890-talet sågs många märkliga "luftskepp" i skyn världen över. Då ansåg man ibland att de var övernaturliga farkoster utsända av djävulen eller av Gud. Det fanns naturligtvis redan då de som hävdade att detta var marsianska besökare men jämför man med vad folk tycker i dag om UFO-fenomenet så var det förvånansvärt få som ansåg dem komma ifrån andra planeter. Vågen av mystiska observationer pågick mellan november 1896 till maj 1897. Flera tusen människor såg dem över hela USA. Detta var en tid då sådana flygande skepp officiellt inte hade konstruerats. Först 1904 kunde Thomas Baldwins skapelse California Arrow lätta från marken i Kalifornien, då som det första styrbara flygskeppet. Det var som om dessa mystiska luftskepp på något vis låg ett snäpp före i utvecklingen gentemot vår. Detta är en faktor att räkna med också i dagens UFO-problematik.

Luftskeppen var antingen cigarrformade eller cylindriska med motor och propeller. De hade dessutom besättning ombord, vilka liknade mänskliga varelser och inte några utomvärldslingar. De tog också ibland kontakt med de förvånade människorna nere på marken. Det förekom till exempel att de bad om vatten till sina farkoster. Det finns observationer där vittnen berättat att de träffat på samma besättningsmän oberoende av varandra. För det mesta berättade de främmande besökarna att luftskeppen byggts i landet och att de finansierats av storföretag i New York. Det fanns nämligen några uppfinnare som sysslade med sådana konstruktioner i hemlighet. Orsaken skulle ha varit att de var rädda för att någon skulle stjäla dem eller ta deras id�er och ritningar. Det hela började med att man såg konstiga ljus på himlen nattetid i hela Kalifornien.

Observationerna spred sig så småningom till andra delar av jorden. I sakta gemak kunde iakttagarna se äggformade farkoster, cigarrer eller tunnor vilka gled fram över himlen. Det ryktades till och med om att tre skalliga och långa, okända varelser försökt sig på att röva bort två män men istället givit upp för att sedan avlägsnad sig i sitt skepp. Det blev helt plötsligt tyst i två månader på observationsfronten innan det återigen syntes luftskepp i USA och Kanada.

En festlig rapport kom från Michigan där en något överrumplad man tyckte sig höra en röst uppifrån himlen som uppmanat honom att lägga fyra dussin smörgåsar samt en kanna kaffe i en skopa varefter den hissades upp till ett bevisligen osynligt fartyg. Liknande skrönliknande historier var pressen inte sen med att publicera. Även i Sverige, Norge, Ryssland med flera länder gjordes ett fåtal iakttagelser. Under andra världskrigets slutskede år 1944, såg både allierade och tyskar hur de förföljdes av mystiska föremål - foo fighters. De klotformade ljusfenomenen beskådades över hela Europa där de tycktes jaga de allierades flygplan. Amerikanerna var övertygade om att det var någon form av nytt vapen som Hitler uppfunnit. Det märkliga var bara att även tyskarna såg dessa föremål och misstänkte amerikanerna för att ligga bakom de mystiska ljusen. Än i dag har det inte bringats någon klarhet var dessa foo fighters hörde hemma någonstans. Första gången som ordet ufologi tas upp är så vitt man vet i Morris Jessups bok The UFO-Annual 1955. UFO - det var ett ord som skulle verka mer neutralt än flygande tefat. Det gamla uttrycket var löjligt ansåg man, människor hade ju sett andra saker än diskusar och tefat. Det fanns istället mycket varierande formationer och det står sig än i dag. Nu handlade det istället om okända föremål i skyn.

Spökraketerna över Skandinavien 1946
I maj 1946 började observationer av märkliga fenomen göras på himlen i södra och mellersta Sverige. Objekten uppfattades nattetid som raketformade eller upplysta farkoster med eldsprutande bakdel. Iakttagelserna på dagarna gestaltade sig lite annorlunda. Man såg cigarrformade objekt eller långsamtgående raketliknande föremål. De cigarrformade föremålen såg ofta metalliska ut. Fram till den 9 juli kunde svenska försvaret räkna till 30 inkomna rapporter. Just detta datum kom att finnas kvar i mångas minnen. Då inträffade nämligen en speciell händelse i luften ovanför södra Sverige. Klockan 14. 35 flammade plötsligt ett meteorliknande fenomen upp så pass att de som tittade blev bländade. Ljuset beskrevs som droppformat och silvrigt. Det är ovanligt att en bolid eller en meteor kan observeras på detta sätt, på ett sådant avstånd.

Bara den 9 juli rasade det in 250 rapporter. En person vid namn Erik Reuterswärd fotograferade fenomenet. Det är också det enda fotografiet från den dagen och det visade heller ingenting av militärt intresse, ansåg svenska försvarsstaben vilka hade speciella personer som analyserade fotot. Slutsatsen blev alltså att det mystiska ljuset antagligen var en dagsljusmeteor av mycket ovanlig typ. Dagen efter, den 10 juli, tillsattes trots allt en speciell kommitt� eftersom man misstänkte att dessa rapporter vittnade om provskjutningar av hemliga sovjetiska vapen. Det hittades en hel del nedfallna bitar som antogs kunna härledas till de mystiska inkräktarna. Analyser gjordes av ett 30-tal sådana delar där det fastslogs att de inte kunde komma från någon rymdprojektil eller meteor utan gavs andra naturliga förklaringar. Spökraketerna bevittnades inte bara över Sverige utan även runt om i Norden.

Den 19 juli 1946 inträffade en märklig händelse vid sjön Kölmjärv i norra Sverige. Flera personer, bland annat Knut Lindbäck och Beda Persson, blev vittnen till hur ett två meter långt föremål damp ner i sjön med ett jätteplask. Objektet orsakade en jättelik vattenpelare som reste sig 30 meter upp i luften och efterföljdes av ytterligare en. De båda häpna åskådarna befann sig omrking en kilometer från nedslagsplatsen. Klockan var 11. 45 på dagen när föremålet damp ner. Samma kväll invaderades det lilla samhället av militärer från Ing 3 i Boden. För dem berättade Knut Lindbäck hela historien om det raketliknande föremålet som hade haft ett brummande ljud vilket hade fångat hans uppmärksamhet. Under två veckor pågick intensiva undersökningar på plats av militärpersonalen. Men trots efterforskningarna lyckades militären inte snappa upp någonting med sina instrument som var av den kapaciteten att den borde ha hittat ett objekt av den angivna storleken. Det rådde aldrig någon tvekan om att ett fysiskt föremål störtat i sjön. Lindbäck beskrev tingesten som trubbig längst fram med en mer spetsig bakdel. Han hade ett svagt minne av utskjutande vingar på sidorna. En kvart tidigare blev dessutom en 11-årig pojke en aning skakad då ett dånande ljud hördes, varefter någonting slog ned med ett stort plask i tjärnen där grabben metade. Militären lyckades inte heller där finna någonting. Ytterligare tre personer kunde varsebli en cylindrisk kropp utanför Piteå vid samma tidpunkt. Den flög över Bölebyn där vittnena befann sig och fortsatte mot nordväst.

Åtminstone 20 procent av alla rapporter om spökraketer blev aldrig uppklarade. Man hade uppmätt objektens flygsträcka som ibland måste ha varit nära 1. 000 kilometer från närmast möjliga avskjutningsplats. Tyskarnas V-bomber nådde kanske en tredjedel av det avståndet. Man kunde också se att spökraketerna ändrade riktning, girade för hinder samt gick i banor som krävde planering. Någon eller någonting borde rimligtvis ha manövrerat objekten. Märkligt nog störtade de alltid ned i småsjöar eller tjärnar, om de nu landade någonstans, aldrig på marken. Farten kunde variera från extremt höga hastigheter till så låga att de borde ha ramlat ner. Sådana observationer förekommer fortfarande. Tre veckor efter Kölmjärv-incidenten inrapporterades en händelse i Sundsvall som på förvånansvärt många sätt överensstämde med den förstnämnda. Enligt Karl-Gösta Bartoll, major och ansvarig för efterforskningarna i Kölmjärv, kan anledningen till att man inte fann någonting där ha varit att föremålet exploderat under vattnet. Det kan ha varit orsaken till den andra vattenpelare som sköt upp i luften efter nedslaget. Militärerna kunde urskilja hur lera och stenar som hörde hemma i djupare lager, istället nu fanns ovanpå sjöbottnen. Bartoll sjä;lv vidhöll bestämt att spökraketerna ingalunda var någon form av masspsykos utan det handlade om fysiska föremål vilka testades från några av länderna kring Östersjön.

Project Blue Book
Vad många kanske inte känner till är att amerikanska flygvapnet under nästan tjugo år undersökte UFO-rapporter. Där gick undersökningarna bland annat under kodnamnet Project Blue Book som var ett undersökningsprojekt vilket pågick mellan 1952 till 1969. Den första riktiga UFO-undersökningen var Project Sign och startades redan i januari 1948. Den hölls först hemlig för allmänheten. I februari 1949 ersattes den av Project Grudge. Project Sign inriktades på att föra diskussioner angående varifrån fenomenet kunde härstamma samt vad som orsakade rapporterna. Project Grudge intog däremot ett annat förhållningssätt då man såg mycket negativt och kritiskt på ämnet.
Relativt snart slumrade också projektet in för att sedan vakna till liv tack vare kapten Edward J. Ruppelt. På ett speciellt Pentagonmöte i september 1950 bestämdes att Ruppelt i samarbete med Air Technical Intelligence Center, ATIC, åter skulle studera UFO-fenomenet.

Granskningsrapporten av Ruppelt och den högste instansen på ATIC, Överste Frank Dunn, skickades till chefen för Air Force Intelligence, General John Samford. Allt detta inträffade i december 1951 och Edward J. Ruppelt fick som sagt igång projektet som nu skulle lyda under namnet Project Blue Book. Ruppelt skrev också en bok om undersökningarna "The Report on Unidentified Flying Objects", 1956. I boken tycktes det som om Ruppelt verkligen ansåg att det fanns ett fenomen värt att studera. I en efterföljande upplaga av samma bok tog hans entusiasm dock en annan vändning. Där medföljde nämligen tre nya kapitel i vilka en mer skeptisk ställning intogs. Det finns de som framhävt att det amerikanska flygvapnet inte var nöjt med första positiva inställning gentemot fenomenet, och att man sedan tvingat Ruppelt att tona ned den i den andra upplagan. Inget säkert svar finns om det verkligen förhöll sig på det viset för Ruppelt avled 1960 utan att kommentera saken. Då denne avgått som projektledare efterträddes han av ytterligare fyra personer.

Projektet kom dessvärre aldrig att bli detsamma när Ruppelt inte höll i undersökningarna längre. Nu gick man istället in för att försöka förklara så många rapporter som möjligt, och helst då utan någon egentlig undersökning, vilket är anmärkningsvärt. Undantag gjordes i de större, mer omtalade fallen där Air Force ville visa framfötterna. Några civila vetenskapsmän intresserade sig ännu inte för UFO-problematiken. Project Blue Book hade trots allt en vetenskaplig konsultant, astronomen J. Allen Hynek. Hynek var inte nöjd med projektets arbetsmetoder men ansåg det inte lönt att direkt angripa flygvapnet. Det fanns andra vilka också de menade att sättet att behandla frågan inte var tillfredsställande. Protesterna blev alltmer högljudda vid mitten av 1960-talet eftersom debatten åter blossade upp, delvis genom att det kom nya vågor av observationer, så kallade UFO-flaps. Många tyckte att projektets personal inte verkade kapabla att utreda de nya och utmanande fallen.

Man drabbade nu samman i livliga diskussioner med privata UFO-organisationer och press. 1966 valdes University of Colorado till att leda ett UFO-projekt för att en gång för alla undersöka UFO-rapporterna. Men projektet blev allt annat än vetenskapligt och när den så kallade Condonrapporten, en närmare tusen sidor tjock bok, publicerades 1969 blev resultatet minst sagt omtvistat. Där ansåg projektledaren Edward U Condon i inledningen av boken att det inte fanns någonting av intresse beträffande UFO. Paradoxalt nog hittar man en hel del observationer där de anlitade undersökarna tvärtemot hävdar att vissa rapporter tyder på att ett hittills okänt fenomen har observerats.

Air Force efterlämnade sammanlagt 12. 618 rapporter där 701 kvarstod som oidentifierade, alltså tillsvidare UFO. Det kan tilläggas att flertalet privata UFO-forskare påpekade att långt fler fall egentligen var oförklarade än de som publicerades. Samtidigt trodde de att många av de svårförklarade rapporterna relativt enkelt kunde förklaras. Statistiken hade släppts av Air Force Office of Information (SAFOI) och genom James H Aikman lät man meddela att inget UFO någonsin orsakat något hot mot den nationella säkerheten. Dessutom sa Aikman att ingen av de oförklarade observationerna gett några bevis på att det hela rörde sig om en teknologi överlägsen dagens vetenskap. Likadana uttalanden hade förekommit vid tidigare publiceringar av flygvapnets undersökningar. Större delen av projektets dokumentation offentliggjordes och flyttades till Maxwell Air Force Base i delstaten Alabama, USA. Där fick akademiska forskare tillgång till materialet varpå det slutligen förflyttades till The Modern Military Branch of the National Archives i Washington. Många rykten har cirkulerat och är fortfarande i omlopp om hur detta projekt verkligen fungerade. Klart är i alla fall att det inte finns någon motsvarighet inom USA:s militärväsende i dag. Nu utreds endast speciellt viktiga UFO-incidenter. Även här finns en paradox; varför undersöker man fenomenet till viss del även i dag när man 1969 slog fast att fenomenet existerade?

Condonrapporten
Jag skulle vilja återkomma till Condonrapporten som alltså fick sådant inflytande att hela Project Blue Book lades ned. Det var ju knappast med nöje som det amerikanska flygvapnet åtog sig uppgiften att undersöka UFO-rapporter. Det såg ju inte bra ut att stormakten USA inte hade kontroll på luftrummet samt att man sysslade med flygande tefat. Tefaten började bli ett imageproblem. 1966 gick man ut med förslaget att låta vissa universitet granska de rapporterna man ansåg var mest intressanta. Man valde ut vilka universitet som skulle organisera arbetet. Till slut bestämdes att endast ett universitet, University of Colorado, skulle bearbeta fallen med hjälp av en professionell vetenskapsman, nämligen dr Edward U. Condon. Han skulle leda kommitt�n från 1966 till 1968.

Slutrapporten The Scientific Study of Unidentified Flying Objects, fick så småningom benämningen "Condonrapporten". Det blev motgångar redan när Condon-kommitt�n drog igång, delvis på grund av att Condon och hans administrative medhjälpare Robert Low råkade i luven med varandra. Det kom också att bli andra konfrontationer inom gruppen vilket resulterade i att det blev mindre av samarbete och desto mer av splittring. Ofta bråkade man om huruvida UFO var utomjordiskt, eller inte. Det viktiga inom vetenskapen tycktes ha glömts bort; att ägna sig åt förutsättningslös forskning, att inte i förväg diskutera svaret utan att först undersöka och sedan spekulera. Här lade man ju istället helt felaktigt först fram vad man trodde var svaret innan man säkert visste om det verkligen förhöll sig på det viset. Kommitt�n har mottagit kritik för att den ägnade allt för mycket tid åt "onödiga" rapporter. Dessa var dessutom ofta löjligt lätta att lösa men ändå ägnades stor möda att gå igenom dem. Naturligtvis fanns det en mening med detta agerande. Hade man inte undersökt dessa lätta rapporter skulle de ju få långt fler oförklarade rapporter på halsen och därför sköt man de svårare rapporterna åt sidan. Då kunde man med andra ord skylla på att man inte hann undersöka dem. Det skulle inte se bra ut om man inte lyckades förklara tillräckligt många. Därför satsades stor energi på dem som man visste skulle få en naturlig förklaring. Condonrapporten släpptes till offentligheten 1969 och innehöll långt ifrån positiva ord angående fenomenet.

Den som stod för dem var ledaren Edward U. Condon, och det var anledningen till att Project Blue Book avslutades. Det intressanta var att Condons slutsats inte överensstämde med den övriga rapporten som pekade åt ett annat håll.
Han tycks inte ha läst igenom medarbetarnas undersökningar särskilt väl. Många andra rapporter med tillhörande kommentarer i boken understryker att det verkligen inträffat flera observationer som inte kunnat få en tillfredsställande förklaring. Men eftersom Condon var ledare och proffessionell fick hans uttalande naturligtvis mest gehör. Vi kan titta närmare på vad en av forskarna i Coloradoprojektet kommit fram till vid en rapportundersökning: "Det här måste vara ett av de mest förbryllande radarfallen, och det är inte möjligt att dra några slutsatser för närvarande. Det verkar helt otroligt att en normal signalspridning skulle åstadkomma ett eko som uppträdde på; det beskrivna sättet även om sådan signalspridning skulle ha varit sannolik vid den tidpunkten. Med hänsyn till den meteorologiska situationen förefaller det som om sådan signalspridning skulle vara mycket osannolik. Dessutom, vilken är sannolikheten för att ekot från sådan signalspridning skulle uppträda bara en enda gång och då synas genomföra en perfekt instrumentlandning?"

Nu blev det helt enkelt så att massmedia och National Academy of Sciences med hjälp av Condons förord fick det att se ut som om hela UFO-frågan var avklarad. Hela en tredjedel av UFO-rapporterna förblev oförklarade trots att forskarna ägnat så stor tid åt enklare fall. Flygvapenchefen Robert Seaman kunde den 17 december 1969, med hjälp av dr Condons åsikter, få Project Blue Book att somna in för att aldrig mer vakna. Detta alltså trots att den övriga kommitt�ns ledamöter inte höll med om beslutet. Som argument för att avsluta projektet framhävde Seaman att "den inte har något berättigande vare sig av nationella eller i vetenskapens intresse". Vad man kan utröna av hela behandlingen av UFO-frågan vad gäller flygvapnets undersökningar och Condonrapporten var helt enkelt att UFO inte fanns. Om nu så var fallet, varför fortsatte man då med att blanda sig i UFO-problematiken? Det tycktes som om man ville lägga näsan i blöt eftersom man visste att det fanns någonting av militärt och säkerhetspolitiskt intresse att reda ut. Det hade man dock kanske ingen lust med att tala om för allmänheten. Det verkade som om man kom med negativa uttalanden om fenomenet för att få allmänheten att tro att det inte fanns någonting som kränkte amerikanskt luftrum. Det skulle ju bli pinsamt om omvärlden fick veta att amerikanerna inte hade kontroll över vad som rör sig över deras territorium. Någonting hade ju, och det pågår fortfarande, forcerat landets gränser.

Om nu inte fenomenet existerar, hur kommer det sig då att rapporter om okända fenomen strö;mmar in till olika länders myndigheter och UFO-organisationer? Är det bara ren fantasi eller endast en massa feltolkningar? Om vi tänker oss att det skulle finnas en enda olöst rapport är det ju någonting som vetenskapen inte borde avfärda, utan istället försöka lösa problemet. Någonting har ju orsakat observationen och det är vetenskapens plikt att ge sig i kast med gåtan. Det anmärkningsvärda är att det finns hundratals UFO-fall enbart i Sverige som ännu inte kommit till sin lösning. Först och främst gäller det att vetenskapen inser att ufologi handlar om annat än att jaga gröna gubbar. Fenomenet tycktes blankt strunta i vad det amerikanska flygvapnet kom fram till. Vågor av observationer har fortsatt att rapporteras sedan dess. Många såg också hur dåligt man hanterat frågan och kanske därför höll inne med sin observation eftersom de ansåg att det ändå inte tjänade något till att rapportera saken till amerikanska flygvapnet. Exempelvis strömmade det in många rapporter under åren1952, 1957 och 1966, just under den tiden som försvarets undersökningarpågick. 1952 blev hela 1. 501 observationer noterade.

UFO-rapporteringen fortsätter
I början av 1980-talet inträffade en våg av UFO-observationer i Hessdalen i Norge. Dessa pågick till mitten av 80-talet med tusentals iakttagelser och 1. 400 fotografier. Forskare från hela världen blev intresserade av Hessdalen och det pratas fortfarande ute i världen om vad som egentligen hände där. Ett forskningsprojekt startades 1984 kallat Project Hessdalen och kom att bli världens största och mest avancerade fältstudie av fenomenet hittills. Projektet bestod av ufologer från främst Riksorganisationen UFO-Sverige, UFO-Norge samt Föreningen för Psykobiofysik. Sofistikerad utrustning medfördes och man lyckades snappa upp okända objekt i luftrummet ovanför baslägren med hjälp av radaranläggningar och med hjälp från norska försvaret. Bilderna från Hessdalen tycks inte direkt visa fysiska fasta föremål utan mest ljusfe nomen som inte verkar ha några skarpt avgränsade kanter.

Under 90-talet har Hessdalen åter blivit aktuell eftersom man lyckats intressera forskare ända ifrån Ryssland, USA och Kina att resa till platsen för att ta reda på vad som egentligen flyger och far i området. Då med utgångspunkt att det är någon form av okänt naturfenomen.

Forskningen i dag
Hur forskas det då på det här området? I många länder har det med tiden växt fram olika UFO-organisationer. Dessa har inte alltid gemensamma mål eller arbetssätt. Vissa vill försöka sig på en mer religiös syn på gåtan medan andra, tyvärr ganska få, lägger ned mycket tid på att verkligen bedriva seriös undersökning i ämnet med vetenskapliga ambitioner. Vi har ju att göra med ett fenomen som inte alltid går att väga eller mäta varför det är mycket svårt att bedriva analyser av UFO-fenomenet. Man kan däremot ta reda så mycket som möjligt om vad som har iakttagits och utesluta att eventuella naturliga fenomen misstolkats. De konfrontationsgrupper som naturligtvis bildas i och med att man intar olika inställning till UFO-frågan drabbar ofta samman och det råder en uppretad stämning mellan parterna. Det finns dessutom även de som är ute för att tjäna pengar på att sprida sina kärleksbudskap som de påstår sig fått av budbärare från rymden. Undersökningen av UFO-fenomenet i UFO-Sverige går till på följande sätt: När ett UFO siktas någonstans i Sverige kan observatören ta kontakt med riksorganisationen som utreder fallet.

Man bör ha i åtanke att långt ifrån alla tar sig tid att rapportera vad de har sett. UFO-Sverige har en egen rapportcentral i Kolbäck dit iakttagaren kan ringa för att rapportera händelsen. Runt om i Sverige finns ett hundratal fältundersökare. De tilldelas det aktuella fallet beroende på vem som bor närmast observatören. Vidare tar fältundersökaren kontakt med observatören och gör en noggrann intervju. Det är upp till undersökaren att bedöma trovärdigheten i fallet. Dessa UFO-forskare eller ufologer som de också kallas bör vara neutralt inställda till fenomenet. Att gå in förutsättningslöst i det här ämnet är kanske den viktigaste egenskapen för att få en lösning på UFO-gåtan. Det är väsentligt att ufologen först undersöker rapporten och lämnar spekulationerna till efter att undersökningen är avslutad. Ibland, dock väldigt sällan, har personer upplevt mycket märkliga saker. De kan ha sett humanoider, en slags människoliknande varelser som setts utan eller i samband med farkoster. Dessa fall är ofta mycket komplicerade och kan mycket väl ha psykologiska orsaker. Därmed inte sagt att alla sådana observationer har det svaret.

Vidare inleder fältundersökaren undersökningar av fallet genom kontroll av eventuell flygtrafik i området eller andra saker som möjligen skulle kunna förklara iakttagelsen. Rapporten skickas, oavsett om den förklarats eller inte, vidare till tre bedömningsgrupper på fem personer vardera, som tittar igenom fältundersökarens slutsatser och granskar det rapportformulär som skickats till observatören. Bedömarnas slutsatser vägs sedan samman i en slutbedömning som görs av rapportcentralen som tar det slutgiltiga beslutet om det siktade objektet ska klassas som ett UFO eller inte. Ungefär 95 procent av rapporterna får en naturlig förklaring efter bedömning. Iakttagaren har helt enkelt misstagit sig på redan kända fenomen såsom flygplan, meteorer, planeter, satelliter, väderballonger med mera. I många fall saknas också viktiga uppgifter vilket gör dem omöjliga att undersöka. De återstående 5 procenten får alltså benämningen UFO, alltså ett oidentifierat flygande objekt.

Entusiaster och fanatiker
Några av de mest omdiskuterade kontaktpersonerna (personer som påstår sig stå i kontakt med utomjordiska varelser) är George Adamski, Howard Menger, Eduard Meier och Daniel Fry. Howard Mengers möten med utomvärldslingar inleddes enligt honom själv på 1950-talet och har sedan dess fortgått. I januari 1992 besökte han Stockholm och drog till sig storpublik i Medborgarhuset på Södermalm. Han påstår sig ha följt med på resor tillsammans med sina utomjordiska vänner. Dessa kallar han sina "bröder och systrar". Menger sa sig ha besökt månen redan 1956 och dessutom landat eller farit förbi andra planeter i solsystemet. Det kanske mest anmärkningsvärda var att han vid månbesöket inte behövde använda någon rymddräkt eller andra tillbehör för att kunna vistas där. Även George Adamski menade att det fanns atmosfär på månen. Naturligtvis är det så att det omöjligen kan finnas någon andningsduglig atmosfär runt vår satellit. I så fall skulle vi lätt kunna lägga märke till den om vi i ett teleskop observerar en stjärna eller planet som just ska försvinna bakom månen.

Objektet försvinner nämligen med en gång istället för att månens påstådda atmosfär i så fall först skulle göra stjärnan svagare i ljusstyrka när den är på väg in bakom månskivan. Menger visade under föredraget i Stockholm klena bildbevis från hans lilla "semestertripp" till månen. Av vilken anledning ska vi ha förtroende för just hans vistelser där. Av vilken anledning ska vi ha förtroende för just hans budskap och berättelser? Det finns hundratals kontaktpersoner som alla haft kontakt med olika civilisationer från, som i Howard Mengers fall Venus, till varelser från Plejaderna som Eduard Meier mött och så vidare. Det är mycket svårt att hitta samstämmiga uppgifter om väsendenas ursprung. Det blir naturligtvis knappast lättare att tro på dem med tanke på de knapphändiga "bevis" som läggs fram. (Det har på senare år gått att belägga att Venus omöjligen skulle kunna hysa några intelligenta invånare eller liv över huvud taget på grund av ett atmosfäriskt tryck som motsvarar 90 jordatmosfärer, flera vulkaner samt en enorm hetta på närmare 500 grader Celsius.)

Menger har även vid flera tillfällen förnekat sina kontakter och då hävdat att de aldrig inträffat. Men så sent som 1992 vid föredraget i Stockholm med 400 åhörare predikade han fortfarande "tefatsläran" om att våra rymdvänner anser att vi ska ha fred på jorden och visa kärlek till varandra. Har inte utomjordingarna kommit så pass långt i utvecklingen att de inte fattar att de flesta på jorden verkligen vill leva på det sättet? Det där kom vi ju på för länge sedan. Det var heller ingen dålig hacka Menger kammade hem rent ekonomiskt. Närmare 40. 000 kronor bör arrangörerna ha tjänat på kalaset. George Adamski var en annan känd kontaktperson som på 50-talet var aktiv förmedlare av "kärleksbudskap" från utomjordingar med tillhörande tefatsreligiösa läror. På femton år gjorde han sig känd över hela världen för miljoner människor. Själv menade han att tiden skulle komma att bevisa att han verkligen hade rätt. Tiden har gått och vi har inte sett några bevis ännu, men det finns kanske något svar i framtiden? Att ständigt skjuta "bevisen" på framtiden är en gemensam nämnare för alla kontaktpersoner. Därmed gör man det väldigt lätt för sig, man behöver inte bevisa någonting för de flesta som drar sig till sådana föredrag vill inte höra talas om några skeptiska synpunkter, utan endast ha bekräftelse på sin tro och övertygelse om att rymdmänniskor finns här mitt ibland oss.

Människor behöver trygghet i en värld full av krig och ensamhet. Man söker efter meningen med livet och någonting att tro på. Det är lika enkelt som att tro på Gud, kanske bara något mer fantasifullt och spännande. Adamskis id�er blomstrar fortfarande i vissa kretsar. Själv är han död och begraven, men det kan man knappast påstå att hans foton eller historier om möten med "rymdbröderna" är. De har istället påverkat ett antal personer här i Sverige och i övriga världen som ideligen drar fram Adamskis åstadkommanden i ljuset. Fotona är förklarade som modeller eller skickligt tillverkade lyktor med tillbehör. Hans berättelser är naturligtvis svårare att avfärda. Kanske har han haft kontakter men de ter sig svårare att acceptera om man samtidigt tillverkar falska fotografier. Boken "Ombord på rymdskepp" är föga övertygande. De fotografier som tagits på UFO har hittills inte gett någon förklaring på fenomenets ursprung. De flesta fotografier går att förklara som bluff eller misstolkningar. Oftast upptäcks märkligheterna först efter att filmen framkallats då objekt syns på filmrullen vilka inte tycktes finnas där vid tillfället då fotot togs. Ofta rör det sig då om framkallningsfel än ett verkligt UFO. Det finns trots allt bilder som ännu inte fått någon förklaring men dessa visar ofta suddiga prickar eller svårdefinierbara ljus (se UFO-Aktuellt 1/94).

Sammanfattning
Okända fenomen fortsätter att observeras. Fenomen som gäckat, skrämt och intresserat människan sedan långt tillbaka i tiden. En dag kanske vi vet säkert om det var utomjordingar som kom och kikade på oss i sina farkoster eller om svaret blev något annat. Säkerligen kommer gåtan att få många svar. Frågan är då om vi inte alltid kommer att se märkliga och till synes oförklarliga saker. För att inte tala om alla de rapporter som redan ligger i arkiv världen över, eller enbart finns fastetsade i observatörernas minnen. Många sådana händelser kommer aldrig att benas upp. Om det skulle vara utomjordingar vi iakttar på himlen beter de sig mycket besynnerligt. Varför inte ta en gemensam kontakt med oss jordmänniskor istället för att sprida sina "läror" genom enskilda personer? Å andra sidan borde en utomjordisk civilisation för oss te sig väldigt ologisk. De behöver inte nödvändigtvis följa samma utvecklings- eller beteendekurva som vi. Författaren Arthur C Clarke skrev ett uttryck väl värt att tänka på; "En tillräckligt avancerad teknologi är omöjlig att skilja från magi."

Att folk misstar sig på redan kända objekt händer i många fall men knappast i alla. De personer som sett oidentifierade föremål och vilka jag hittills pratat med har verkat mycket pålitliga och sansade. Generellt sett är det förvånansvärt få som hittar på sin iakttagelse, åtminstone här i Sverige. Tvärtom kan det ofta vara så att de inte har några som helst motiv att göra det. De uppger ibland att de inte ens tror på flygande tefat utan ser lösningen i att någon främmande makt, exempelvis Ryssland eller USA, skickar över hemliga experimentfarkoster. Om de hittade på en sådan observation vore det väl mer intressant om de istället ansåg att de sett utomjordiska farkoster?

Alla typer av människor ser UFO. I vissa fall har föremål observerats på radar och så stora hastigheter uppmätts att om någon fanns ombord borde denne rimligtvis ha krossats av G-krafterna. Sådana observationer vittnar om att vi har att göra med en främmande teknologi av något slag. Man bör också notera att det finns många varierande former på objekten. Faktum är att det numer är ganska sällsynt med objekt som har den klassiska tefatsformen. Så länge det finns olösta rapporter kommer UFO-frågan att finnas kvar. Det svåraste vid en observation kan vara att bli betrodd och det resulterar i att man kan börja undra själv om det verkligen har inträffat. Ufologerna som ska lyssna till upplevelserna får ofta agera som någon sorts "jourhavande medmänniska" eftersom observatören kanske inte har någon annan att prata om det upplevda med.

Det är viktigt att man som ufolog är öppen men samtidigt kritisk till allt man läser eller hör talas om. Man ska kunna tänka sig att sådana otroliga saker kan hända och man ska inte bara avfärda en teori bara för att den verkar otrolig. Det kan mycket väl visa sig att den inte är så osannolik vad tiden lider. Ibland slår en tanken att det kanske är någon eller någonting som leker med oss medan vi står som levande frågetecken och tittar på. Det kan också vara på det sättet att UFO-gåtan har ett svar som är så märkligt att vi aldrig kommer att förstå det. Man frågar sig vem som är intresserad av sanningen bakom dessa fenomen? Gör någon känd forskare eller person ett uttalande om UFO, blåser gärna massmedia upp dem som "tefatstroende". Till exempel kan vi ta den framstående psykologen C G Jung som meddelade att han var intresserad av UFO-frågan. Då nyheten spreds över världen fick han stämpeln som tefatsfanatiker. Han bemötte massmedias felaktiga rapportering med dementier, men hur gick det? Jo, hans uttalande publicerades anmärkningsvärt nog endast i en enda tidning. Vad visar då det här? Att ofta är tidningar eller TV inte intresserad av seriös UFO-forskning utan vill gärna vinkla åsikterna som från början kanske var förnuftiga till någonting helt annat. Det blir en lite annan ton i rösten när våra nyhetsreportrar ska berätta om UFO.Området har blivit ett fritt forum för vilda och ofta fåniga spekulationer.
I TV 3-programmet "Ikväll med Robert Aschberg", som sändes i början av 90-talet, bjöd huvudrollsinnehavaren med jämna mellanrum in två tefatsförespråkare, Sune Hjorth och Boris Jungkvist. Hjorth stod för en fanatisk linje där han föreföll lita på vilka huvudlösa påståenden som helst utan att ifrågasätta dem. Jungkvist, då ordförande i föreningen UFO Luftrumsbevakning, var också han övertygad om att jorden regelbundet besöks av utomjordiska varelser i flygande tefat dock utan den överdrivna fanatismen som Hjorth uppvisade. Ingen av dem lade fram några konkreta bevis för att verifiera sina påståenden.
I dag fattas det helt klart resurser för UFO-forskningen. Organisationer jobbar ideellt med ämnet utan egentlig hjälp från forskarvärlden. Det är angeläget att vetenskapen accepterar UFO-fenomenet en gång för alla för att man ska få bukt med svärmerier och fanatiker. Det är just sammanblandningen mellan UFO och den religiösa falangen med utomjordingar som gjort att det anses som mindre rumsrent att ta tag i problemet. Men det faktiskt finns ett fenomen att undersöka och inte bara en massa kvasireligiösa budskap.

En ljusning verkar dock vara på väg. För några år sedan beviljades UFO-Sverige sin förste ALU-anställda på Arkivet för UFO-forskning i Norrköping och sedan dess har organisationen haft ett 50-tal personer i ALU. Ett samarbete med FOA och SMHI har pågått lika länge. Det visar i alla fall att myndigheterna börjar ta saken på större allvar. Vi måste samtidigt fråga oss var vill vi att ufologin står om tio år. UFO-Sverige är i dag en så pass stor organisation att vi har goda möjligheter att påverka ämnet i en mer positiv riktning. Organisationens inställning är ju trots allt att någonstans finns det en eller flera lösningar. Vi kan avslutningsvis ta en titt på debatten utomlands. I länder som Storbritannien och Frankrike där forskningen pågått under lång tid pratar man inte bara om utomjordingar utan även om andra intressanta lösningar. UFO-fenomenet tycks strunta i vad samtalen rör sig om. Det fortsätter att locka och skrämma människor världen över. Det spelar ingen roll hur mycket ämnet smutskastas av skeptiker eller lyfts fram av entusiaster eftersom frågan kvarstår fortfarande:
Vad är det som orsakar UFO-fenomenen?
pil Tillbaka till ingångssidan--->