Logo

UFO-Aktuellt

Ljusprickar p� rad, mer info här

Engagera dig



Mitt namn är Clas Svahn och jag är ordförande i Riksorganisationen UFO-Sverige sedan 1991. UFO-fenomenet har intresserat mig i hela mitt vuxna liv. Som så många andra i början av 70-talet fascinerades jag av Erich von Dänikens böcker. Julen 1973 fick jag den första - "Olösta gåtor ur mänsklighetens förflutna" - där von Däniken hävdade att jorden haft besök av varelser från andra världar som inte bara påverkat jordens utveckling utan byggt upp alla de stora högkulturerna; den egyptiska, Maya- och Inkakulturen, sumerernas rike med flera. Fascinerad tillbringade jag resten av julaftonen tillsammans med den otrolige schweizarens teorier.

Jularna i början av 70-talet var de hårda paketens tid. En mycket förstående moder försåg den nyfikne sonen med böcker, böcker och åter böcker. En speciellt lyckad jul inföll 1972. Då fick jag Gösta Rehns första tre böcker "De flygande tefaten - Dokument och teori", "UFO! Nya fakta om de flygande tefaten" och "Tefaten är här!" på en enda gång. Mötet med Rehns sansade redovisning formade mig säkert. Rehn var ljusår ifrån den new age-ufologi som många av dagens unga möter i boklådorna.

Klokt nog fick jag också böcker om astronomi och allmän naturvetenskap vilket gjorde att jag snart förstod vilka problem von Däniken och Rehn egentligen stod inför. Att von Däniken inte stod att lita på upptäckte jag snart men jag förstod också att vår värld i många stycken var betydligt mera svårförståelig än mina lärare berättade för mig i skolan. Om detta blev jag fast mer övertygad efter att ha läst två andra julklappsböcker, båda av paret Louis Pauwels och Jacques Bergier. Den första, "De omöjliga möjligheternas planet" slukade jag julen 1973 och den andra, "Vår fantastiska värld" året därpå. Jag måste ha varit något av det tråkigaste som fanns under dessa dagar mellan jul och nyår. Men böckerna grep mig på ett sätt som gjorde det omöjligt att sluta läsa.

Så här 24 år senare är det lätt att förstå att denna fascination av det okända till slut måste resultera i praktisk handling. Att det blev just UFO-fenomenet som kom att bli fokus för min energi har jag egentligen ingen förklaring till, men så kom det att bli. Av alla gåtor jag läst om var UFO-gåtan den mest aktuella. Veckotidningarna skrev om möten med konstiga föremål och deras besättning och det hände att lokaltidningen skrev en notis om något svårförklarligt fenomen. Detta var en gåta som borde gå att undersöka. Observationerna gjordes ju över hela Sverige, ja till och med runt lilla Mariestad.

Det började med en tvåspaltig artikel i min lokaltidning, Mariestads-Tidningen, dit jag hade stegat upp som nybliven 16-åring i början av maj 1974. "UFO-förening ska bildas i Mariestad" löd den kategoriska rubriken och artikeln förtäljde att undertecknad var i färd med att starta en lokal UFO-Sverigegrupp. Två veckor senare satt vi, en skara tonåringar med halvlångt hår, hemma hos mig för konstituerande möte. Vi var alla killar och jag tror inte att vi någonsin fick med någon tjej på våra möten. UFO-Mariestad skulle vi heta och syftet var att undersöka lokala rapporter om UFO-fenomen. En som hade läst artikeln var Henry Svensson. UFO-intresserad sedan 1950-talet, fri företagare och "resande i ufologi" som han tyckte om att kalla sig. När han steg in i våra liv var han okänd för oss ynglingar men snart en förebild att se upp till och en spännande berättare att lyssna på. Henry hade hört det mesta. Hans gamla dieselmerca hade seglat fram över asfalten i åtskilliga hundra mil för att Henry skulle komma i personlig kontakt med observatörerna.

Henry kom inte till vårt möte men vi kom att hålla en tät kontakt de närmaste tio åren. Genom honom lärde vi oss den första läxan: Undersök alltid en observation på platsen för händelsen. Åk dit! Träffa människorna, låt dem peka och berätta. Ta med bandspelare.
Vi åkte, spelade in och tittade på pekande fingrar. Eftersom vi inte hade körkort fick min pappa köra oss. Föreningens första två år blev hektiska. Vi hann undersöka många intressanta rapporter och dessutom hitta förklaringar på desto fler.

I en intervju i Mariestads-Tidningen i november 1976 ser jag mig själv säga: "Vi vill inte säga att vi tror på det här med "flygande tefat", men vi vill ha en förklaring till vad det egentligen är som rapporteras från så många olika platser". Längre in i tidningen förtydligar jag mig: "Vi hävdar inte att alla de fall som rapporteras som UFO:s är flygande tefat, men vi vill få fram en förklaring - vilken den än är".
När jag läser dessa rader i dag har jag ingenting att tillfoga. Jag står fortfarande för varje ord. Måste erkänna att det känns skönt att ha hållit en rak linje sedan starten samtidigt som det oroar mig att vi inte har kunnat få fram mer väsentlig information under alla dessa år.
Å andra sidan har jag lärt mig oändligt mycket längs vägens gång. Trots att jag själv blev journalist i slutet av 70-talet har jag lärt mig att misstro medierna och aldrig ta en artikel eller ett inslag i radio och TV för hela sanningen. Ofta är rapporteringen vinklad eller behäftad med fel när det gäller det okända.

Men mycket annat har hänt som ger större anledning till bekymmer. Allt var så mycket enklare på 70-talet. Folk såg sina UFO flyga förbi, ibland landa och sticka iväg. Vanliga, sansade människor med fötterna i den skaraborgska myllan. Men få var de som togs ombord av små grå eller teleporterades nattetid till okända skepp i en närbelägen skog. Jag tror inte ens att vi kände till några sådana fall.
Och än mindre vanligt var självutnämnda kontaktpersoner eller kringsresande förkunnare i tefatsbranschen. Det är tveksamt om de ens hade dragit någon publik. New age var inte påtänkt.

När Henry Svensson och jag var ute på föredrag (Henry pratade, jag skötte marktjänsten och läste kartan) kom 200-300 personer. Ibland fler om lokalen tillät, ibland mindre när det var på små orter. Men Henry hade inga smaskiga närkontakter att bjuda på, inga Strieber-historier eller Luukanen-påhitt. Mörkläggning, ET och MJ-12 var ännu okända begrepp. Ingen spekulerade om hemliga baser och tillfångatagna rymdskepp. Ändå kom folk i massor för att lyssna.

I juni 1977 ägnade Skaraborgs Läns Tidning sin ledaresida åt UFO-frågan och UFO-föreningarna i Skaraborg med ingenjör Svensson i spetsen. "UFO-klubbarna i Skaraborg har alla skäl att fortsätta sina kritiska studier - för en riktig UFO-ist är ytterst kritisk", skrev ledarskribenten. Jodå, vi var kritiska och hade framgång med den linjen. De fall som vi inte lyckades förklara blev så mycket mera värda på det sättet resonerade vi.

På 70-talet var det alltså berömvärt att vara kritisk. Under 80-talet var det ett ord som knappast användes i UFO-branschen. I dag 1996, när jag skriver detta, börjar vinden vända igen. Flummarna och krämarna är visserligen många men känslan av att de snart har gjort sitt är påtaglig. Det har åter blivit naturligt att inte godta allt utan att först ställa några kritiska frågor. "UFO-isterna" har blivit ufologer och vi är många som har hängt med ganska länge nu.

På något sätt kom hela UFO-frågan att kantra. Från att ha gällt hur vi bäst skulle kunna undersöka vad det var folk egentligen såg på himlen kom vi plötsligt under några galna år i slutet av 80- och början av 90-talet in i en religiös dimma där tro och "öppna sinnen" skulle ersätta kunskap och undersökningar.

Men det är lätt att se att den delen av ufologin egentligen inte har ett dugg med UFO att göra utan mera är frågan om vilken världsbild vi väljer att leva efter. Att New age värsta avarter (det finns några få goda sidor också) skulle komma att drabba ett redan hårt ansatt ämne är bara att beklaga.

När jag ser tillbaka i mina klippärmar står det helt klart för mig hur viktigt det är att vi återvänder till det som en gång var ufologins grundvalar. Till Gösta Rehns intentioner om samarbete och ökad vetenskaplighet. Vi kan inte, och ska inte, blunda för de nya aspekterna av det mänskliga sökandet (stjärnresor, kontaktpersonernas budskap, konspirationsteorier med mera) men det gäller att skilja på väsentlig information och önsketänkande. Allt ska undersökas men på samma villkor. När föremålet för en undersökningar själv vill diktera reglerna är det i sig en indikation på vad undersökningen kan leda till.

Jag lämnade Mariestad i början av 80-talet och började arbeta som journalist på Norrbottens-Kuriren i Luleå. Hade då hunnit med studier på journalisthögskolan och fem år på samma Mariestads-Tidning som förkunnade bildande av vår förening. Med min flytt gick UFO-Mariestad i graven och någon ersättare har aldrig kommit. I Luleå ägnade jag min fritid åt att undersöka norrbottniska observationer och ännu i dag framstår de norrbottningar som jag intervjuat och de fall som jag undersökt som några av de mest trovärdiga. Sällan mötte man några konstiga spekulationer eller flummiga utvikningar. Istället berättade människorna rakt upp och ned vad de hade sett.
Under en period skrev jag också en spalt med titeln "Det okända" där jag presenterade intressanta UFO-fall som jag själv undersökt.

1990 flyttade jag och familjen till Stockholm för ett jobb som journalist på Dagens Nyheters nattredaktion. Ett år senare valdes jag till ordförande för Riksorganisationen UFO-Sverige, något som jag fortfarande är och är oerhört stolt över att vara. En ordförande i UFO-Sverige har ett stort ansvar och tung arbetsbörda. Men jag är långt ifrån ensam. Runt om i landet finns kvinnor och män i alla åldrar som på ett energiskt och självuppoffrande sätt lägger ned sin själ i UFO-arbete. För många har fritidsintresset blivit något av ett halvtidsjobb.

Under hösten 1996 upplevde Sverige som så många andra länder en UFO-boom. Den amerikanska succéfilmen "Idependence Day" och TV-serien "Arkiv-X" gjorde tiotusentals ungdomar UFO-intresserade. I filmerna fanns alla de spännande ingredienser som jag själv mött i von Dänikens böcker i början av 70-talet: konspirationer, fantastiska händelser, högteknologi, övernaturliga förmågor och besökare från rymden. Att det rörde sig om påhittade historier var det inte alla som brydde sig om och av de många breven till UFO-Sverige framgick tydligt att många faktiskt trodde att det fanns ett korn av sanning bakom fantasierna.
Men Hollywood är en sak och UFO-gåtan en helt annan.

När jag tittar igenom hyllan med svensk UFO-litteratur hemma i Järfälla blir jag beklämd. Utvecklingen mot en litteratur fjärran från Gösta Rehns redovisande rapporter till en andlig, inåtvänd new age-ufologi är, med få undantag, så tydlig. Där finns inget som hjälper oss att förstå den verkliga UFO-gåtan. Håkan Blomqvists bok "UFO i myt och verklighet" är en av de få riktiga UFO-böckerna under senare år.

Ska vi finna svaret på UFO-gåtan gäller det att våga stå för en tredje vägens ufologi. Inte skeptiskt förnekande men inte heller okritiskt troende. UFO-Sverige av i dag har valt denna väg och det känns skönt att veta att det åter är tillåtet att använda sunt förnuft och eget tänkande också när det gäller UFO. Måtte det så förbli.


Creeper